Jag har verkligen börjat fundera på vart livet ska ta vägen egentligen.
Det känns nästan som att jag vaknade upp i morses och insåg att man inte är 18 längre. Verkligen en otäck känsla. För mig har det kännts som om alla mina kompisar som fått barn, det är ju bara en period, men inget bestående. NU klickar det att det faktiskt är bestående och att INGENTING kommer att bli som de var förr. Väldigt tråkigt, men det som är mest tråkigt är att jag själv vägrat att inse att vi är vuxna nu, usch det låter verkligen vuxet. Måste jag kalla mig själv kvinna eller kan jag fortfarande få va en tjej?
Jag vet inte vart jag vill komma med detta, men de känns så konstigt i hjärtat bara. Kan man inte få gå tillbaka till gymnasietiden ett halv år eller så, bara för att...
Okey jag bor själv i hus nu men jag kan inte påstå att jag kan se mig själv vara en mamma. Ta inte det fel, självklart vill jag ha ett barn, men när jag tänker på barn så har jag den bilden av graviditet och en mysig bebis, men inte att dom ska bli tonåringar och att jag faktiskt binder upp mitt liv ytterliggare 18 år. Herregud, jag vill ju inte ha barn förrens jag är vuxen, gooooosssshhh!!
Ingen nämn, ingen glömd, men alla mina "gamla" vänner som går vidare med livet. Jag saknar er emellanåt och önskar som sagt att vi kunde gå tillbaka några steg och inte ha man, barn och allt där till. Hmmm
Idag måste jag ta tag om mitt hem. Jag har tex sagt att jag ska byta lakan och tvätta hela veckan, men det har inte funnits nn tid till det, jag har ju tränat varje dag efter jobbet och därför inte kommit hem förrens 7-8, och då ska man dusch och äta. kl 21.30 har inte jag nån ork till att ställa mig och byta lakan. Men idag ska jag inte träna (även fast ja vill) utan åka hem med min man kl 16 och sätta igång stor städningen. Pumpa den högsta musiken i högtalarna. Förhoppningsvis kan jag slänga ut totte också, går mycke lättare att städa när man är själv, kan man få sjunga lite också, hehe
Åå de va skönt att få ur mig de, och jag hoppas ingen tar illa upp på det jag skrev, det handlar mest om min efterblivna hjärna. Som sagt, min kropp säger att jag är 40 och min hjärna vill fortfarande vara 18.
Tänk att det är 5 år sedan man gick ur skolan. Dom som går på högskolan nu är yngre än vad jag är:S
En sista suck***
Nu är jag klar;)
1 kommentar:
I know the feeling... Många här nere tex är yngre än vad jag är, vilket gör att man känner sig lite tant aka vuxen! Och det är jag inte på långa vägar...!! Men tiden hinner ikapp på något vis o det är nog därför jag kände lite som nu eller aldrig - sen kommer man bygga ett liv som innehåller hus, kille och barn. Visserligen ingenting som jag inte ser fram emot - men ändå. Sjukt!
Skicka en kommentar