Jag vet inte...

Nu har man börjat att packa ihop sitt liv igen, och jag måste erkänna att jag faktiskt är lite ledsen i ögat. Pappa ringde idag och frågade vilken tid han skulle hämta mig på landvetter, då kändes allt så himla mycke mer verkligt. And me don´t like!
Som jag har sagt så ska de bli kul att träffa folk där hemma, men jag vill verkligen inte lämna alla här.

Jag och Sanna har haft väldens bästa siesta, bara pratat om sesongen som varit och legat och skrattat, när hon sedan gick till jobbet insåg jag hur mycke jag verkligen kommer att sakna alla här. Det går inte beskriva hur mycke man har utvecklats och växt samman med alla dessa människor. Gashhh
Fick ett mail idag av Yasmin, de gjorde ont i hjärtat. Satan va jag saknar henne, jag började till och med att gråta när jag läste de förbannade mailet, så fint vart det.
tack gumman, du är guld värd.
Nu ska jag försköka fortsätta att packa och försöka behålla smilet ett litet tag till...

Att de skulle vara så svårt visste jag inte, visste inte att jag kunde känna så här...